Vad har jag då gjort sedan sist? En hel del faktiskt men mestadels har det handlat om jobb. Fast även en hel del scrappande faktiskt. Det började så bra med presentförpackning och kort till systersonens dop, som jag ju hade tänkt blogga om. Tji fick jag! Skall man visa upp något här i bloggen kan det ju vara bra att ta kort på alstren innan man levererar till mottagaren och allt slits sönder. Detta hade jag naturligtvis glömt och då fick jag vackert strunta i den finfina idén.
Ja, ja! Dags att klura ut någon ny bra idé vilket inte är några problem om man har tid för det. Det dröjde flera dagar innan jag fick någon tid över och då hade min snälla lillasyster börjat mejla kort på sonen till mig. Inspirationen flödade och skrivaren glödde så illa att den gick sönder av alla utskrifter. Den stendog mitt i en bild av systersonen. Min gamla trotjänare som servat mig i stort sett varje dag sedan jag började plugga 2007 lämnade mig i sticket. Snyft! Det värsta var att jag fick sådan jäkla vånda av att inte kunna skriva ut det jag ville NÄR jag ville. Det var ju bara att bege sig till stora shoppingcentret i U- valla och införskaffa en ny. Den shoppingturen slutade med att jag var betydligt fattigare och kom hem med ett monster till skrivare. Den får knappt plats på min skrivarplats men trådlös och bra är den :D.
Skaparlusten fanns som tur var kvar och jag har faktiskt hunnit med en hel del LOr på systersonen till det album han skall få någon gång när han blir lite äldre. De LOna kommer jag tyvärr inte kunna visa upp här eftersom hans föräldrar inte vill att bilder av honom skall vara offentliga på nätet. Det har jag full respekt för och därför får gullungen fortsätta att ”bara” vara familjens kelgris. Jag hade i och för sig kunnat sudda ansiktena men jag känner att det är just ansiktena som är det unika hos alla, speciellt på så små barn, och då skulle ju blurret förta det speciella i LOn.
Nåväl! Detta är ju inget problem för en som hellre scrappar än ser på TV, som övriga familjen mer än gärna gör. Jag har ett litet lager av LOr som redan ligger färdigfotade i datorn och som behöver flyttas över till den externa hårddisken för att ge mer plats till nya alster. Så idag tänker jag visa upp en LO på vår gamla katt, Princessan Zelda, som handlar om våra känslor inför henne när hon kom till oss. Hon var verkligen söt, kelen, nyfiken och full av bus. Idag har hon hunnit fylla drygt 50 kattår och är allt annat än den glada och mysiga katt som hon var innan. Faktum är att hon har förvandlats till en riktig ”häxan Surtant” sedan vi fick hem S nya kattunge i somras. Man kan ju i och för sig förstå henne att hon inte vill ha en ny rival i huset. Helt plötsligt måste hon ju dela med sig av allt till en ohängd skitunge som inte vet sin plats utan hela tiden kaxar sig mot henne ;-). Nog tjatat! Så här ser LOn ut:
Fotomattan är ett brunt CS. Övriga papper är från Prima Marketings serie "Pixie Glen" (Dartmoor som bakgrund och de övriga tillhör klipparket Devon ).
|
Tyllspetsen kommer från Maya Road, "Tulle Pleat Trim" - mocha. |
Alfabetet är från Fancy Pants och heter "It's the little things". |
Eftersom jag redan
har hunnit skriva en hel novell ovanför bilderna så känner jag att jag inte
vill gå in på för många detaljer om hur jag gjort LOn. Vill man veta vad jag
använt för material så går det bra att läsa bildtexterna. Tror inte att jag
förlorat särskilt mycket på att göra så. Kanske snarare tvärtom eftersom inte
alla uppskattar att läsa om varje steg jag tar i min skaparprocess ;-).
Nu skall jag ta
itu med att göra en LO på min underbart vackra dotter. Jag hittade ett väldigt
bra kort från när hon och hennes dejt skulle gå på balen förra våren. Blev plötsligt
så himla inspirerad när jag skrev det här inlägget. Hmm!? Hoppas det är okej
att ägna sig åt sådant här trots att man är hemma och är sjuk i influensa :S. Kanske
inte behöver skrika ut till alla att jag gjort inlägg i min blogg de här
dagarna. Eller skit samma förresten! Jag kan ju inte gå till jobbet för att jag
har feber och värk men sitta still i sängen och skriva korta stunder går faktiskt
bra. Fast det har blivit en hel del pauser under tiden då jag tvingats lägga
mig en liten stund för att lätta lite på värken. Det tillhör inte det normala
eftersom jag älskar att skriva, som ni kanske märker. Har lite svårt att
avsluta mina inlägg på ett bra sätt och då bara jag pladdrar på. Så därför:
Tack för nu! Kanske
vi hörs snart igen, men jag lovar inget ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar